Miklós Jancsó, född 27 september 1921 i Vác, död 31 januari 2014 i Budapest,[1] var en ungersk filmregissör.[2]
Efter studier i juridik, etnografi och konsthistoria antogs han till filmregilinjen vid Budapests teater- och filmakademi och långfilmsdebuterade 1958. Hans filmer kom tidigt i karriären att kännetecknas av ambitiös iscensättning, långa tagningar och många kameraåkningar. Det tema som återkommer är den enskildes kamp mot överheten.[3]
Filmen Män utan hopp från 1966 skildrar eftermälet till ungerska revolutionen 1848–1849 och har tydliga paralleller till Ungerns samtida motståndskamp mot Sovjetunionen; filmen drog miljonpublik i hemlandet och blev ett genombrott utomlands. Detsamma gällde Röda och vita från 1967, en ungersk-sovjetisk samproduktion om det ryska inbördeskriget, som i sin originalversion förbjöds i Sovjet.[4] På 1970-talet utvecklade Jancsó ett mer stiliserat och symbolladdat uttryck, vilket bland annat syns i Elektra från 1974. Han levde under en tid i Italien där han gjorde flera filmer och kom även att arbeta som teaterregissör. Under 1980- och 90-talen fortsatte han inom filmen om än med mindre uppmärksammade verk än tidigare. Under 2000-talet gjorde han främst anspråkslösa filmer utan internationell uppmärksamhet.[3]
^”Miklós Jancsó”. Svensk Filmdatabas. Svenska Filminstitutet. http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?type=PERSON&itemid=141420. Läst 1 december 2012.
^ [a b] ”Jancsó Miklós” (på ungerska). magyarorszag.hu. Arkiverad från originalet den 11 november 2012. https://web.archive.org/web/20121111221932/https://orszaginfo.magyarorszag.hu/informaciok/hiresmagyarok/jancsomiklos.html. Läst 30 december 2012.
^Tapper, Michael (21 maj 2010). ”Dolda skatter från öst”. Sydsvenskan. Arkiverad från originalet den 24 februari 2014. https://web.archive.org/web/20140224103205/http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/dolda-skatter-fran-ost/. Läst 30 december 2012.
